KÄMPIG HELG
Denna helgen har verkligen handlats om att finnas där för andra..det är väldgt tufft då jag själv inte mår bra, men jag mår inte sämst och då är det bara att samla de få krafter man har och försöka finnas där för de som mår sämre. Men om vi bortser från allt det mentalt jobbiga som försegått i helgen så ska jag berätta lite vad jag gjort för övrigt.
I lördags han jag med att fixa i stallet och rida ut på Roze med mamma och hundarna som sällskap, en härlig tur i snö och solsken! Första dagen med sol på evigheter kändes det som, var i och för sig sol på fredagen me men då satt jag ju inne i skolan hela dagen så då kan man ju inte njuta av det på alls samma sätt. Vi var ute i nästan en timma, skrittade mest men travade även lite i snön. Det var ganska djupt så ville inte trava för lånt så hon överanstränger sig. Men en väldigt mysig tur som vi alla fem njöt av! På kvällen åskade det och var jätte konstigt väder så vi passade på att gå till farmor och farfar och fika och sitta framför kaminen och mysa. Felix (våran hundvalp) var dessutom med och fick busa lite med farmor och farfars hund Buster, uppskattat!
Idag har jag bara varit ut i stallet och mockat och grejat, fixade höpåsar åt båda hästarna så det är klart till och med på onsdag så mamma och pappa slipper det. Sen fick jag gå in igen och har spenderat hela dagen med att plugga historia och hjälpa min lillasyster plugga biologi. Till sist fick vi ge upp och gå ut på en promenad med hundarna för att få lite frisk luft även om det hunnit bli mörkt. Efter det packade jag ihop mina grejer och så skjutsade pappa upp mig till skolan. Nu ska jag borsta tänderna och gå och lägga mig alldeles strax så jag i alla fall påbörjar veckan så pigg som möjligt!
HJÄLP
Hösten 2014 var en ordentlig prövning för många av mina vänner, en prövning man inte kan föreställa sig om man inte upplevt det själv, personliga katastrofer, stress, ångest, sjukdom osv. Jag mådde även jag dåligt och det var extremt kämpigt, och då menar jag inte att det var lite jobbigt utan här snackar vi ångestattacker var och varannan dag bl.a.
Att nu efter jul se hur alla dessa fantastiska och starka människor efter jullovet har samlat nya krafter och borstar av sig gruset och mår bättre och bättre är hemskt. Ja ni läste rätt, det är fruktandsvärt. Jag är oändligt glad för deras skull och klistrar på det där lyckliga leendet och spelar med, men i själva verket mår jag inte ett dugg bättre, snarare värre. När alla andra orkar plocka ihop dom sista spillrorna av sig själva spricker sprickorna i mig bara djupare och jag är inte längre ångestfylld och stressad, kroppen börjar ge upp på riktigt igen och det skrämmer livet ur mig, jag är bara...tom..
KOMMER DET NÅGONSIN VARA VÄRT DET?
Heej! Igår spenderade jag min eftermiddag på en salong och fick en ganska ordentlig bit av håret kapat för att få det frächt igen, slingade det lite för att få det lite piggare och livligare. Mitt hår är ju i "normalt" tillstånd super-spikrakt, skönt sure, men ganska tråkigt i längden så livade i alla fall upp det lite med lite slingor. Gjorde det samma förra vintern och blev jätte nöjd. Lägger slingor som är bara liiiiiite ljusare än min vanliga färg i övre delen av håret och sen ljusare i topparna, så det ser naturligt ut + ingen utväxt, love it! Skillnaden syns dock snarare möjligtvis i verkligheten men inte på bild knappt så blir lite svårt att visa er tyvärr ♥
Idag har jag och klassen i alla fall kämpat oss igenom fyra timmar fysik, en kemi och en samhällskunskap, verkar inte som att schemaläggarna vet vad mjukstart är.. En härlig sak är i alla fall att våran nya matte lärare tydligen var sjuk så matten som skulle vara mellan 7.30 och 8.30 i morgon bitti är inställd, love på det!!
När skolan hade slutat tog jag, Anna, Evelina, Felicia, Petra och Helena bussen till Bergvik köpcentrum och gick i lite affärer + fikade på espresso house, mysigt och välbehövligt att komma bort lite från skolan och få tänka på lite annat.
Jag är verkligen så kluven i vad jag ska sattsa på fram över, hur mycket energi ska skolan få ta från mig? Är det värt att gråta sig till söms oändligt många gånger på grund av pressen som kommer av att aldig kunna tillåta sig själv att misslyckas, för misslyckas jag så får jag inte A i alla ämnen och har inte chansen att kunna läsa vidare till veterinär, kommer det vara värt allt slit? Kommer jag stå där en dag och tacka mig själv för att jag kämpade till den gräns att jag knappt orkade tänka på skolan utan att bryta ihop? Kommer det någonsin vara värt det? Eller kommer jag ha hunnit gå under innan jag kan tacka mig själv? Och då lär jag ju knappast tacka mig själv, är den nu man ska dra i nödbromsen och försöka hitta ett nytt mål att sträva mot? Är det nu jag ska ge upp min dröm och misslyckas?
Alla tankar som snurrar runt runt just nu är så obegripliga...min hjärna inmatad med samällets normer och minna skyhöga krav på mig själv, min hjärna som får mig att tro att dom där boksträverna på pappret betyder mer än hur jag mår, att dom deffinierar vem jag är, all ångest min hjärna ger mig...och å andra sidan, det sunda förnuftet som bara vill banka in i mitt huvud att det INTE är ett misslyckande att inte plugga vidare till vetrinär direkt efter gymnasiet, det sunda förnuftet som försöker berätta för mig att inga dörrar är stängda bara för att jag inte får A i alla ämnen, det sunda förnuftet som vill få mig att fatta att man alltid når sitt mål i slutändan även om vägen dit inte alltid är spikrak, det sunda förnuftet som skriker desperat att jag duger som jag är, som ropar att mitt bästa är bra nog.
Jag vet att det sistnämda egentligen är rätt och att det är sanningen, men att lyssna till det jag vet är sanningen är långt från lätt och att i nästa steg leva efter det känns fruktandsvärt svårt just nu, hur övertygar man sig själv att ens bästa är bra nog? Att vilken bokstav det kommer stå på betygspappret inte under några omständigheter är viktigare än att må bra..
Jag kämpar verkligen med mig själv just nu och här kommer den bild som just nu pryder min skärmsläckare och vars budskap jag försöker banka in i mitt förstånd. Kämpa nu Malin.
VARFÖR?
Sista lovdagen, aj dom orden svider ordentligt..jag är uppriktigt talat urless på att plugga ämnen som jag inte ser att jag kan ha någon nytta av, förutom att ta mig vidare till andra utbildningar. Jag är väl egentligen inte trött på att plugga på det sättet att jag inte har någon lust att plugga vidare..när man pluggar vidare är det ändå meningen att kurserna ska lära en någonting man kan ha nytta av i sitt yrke. Just nu när man på gymnasiet läser matte och fysik (framför allt) som är helt totalt oanvändbart och skapligt obegripligt då säger min hjärna upp sig och frågar mig varför jag ska lägga tid och energi på det här. Jag får verkligen kämpa varje lektion för att inte slänga böckerna i papperskorgen och gå därifrån, det känns så onödingt och meningslöst. Att veta att jag måste läsa det för att kunna läsa vidare känns inte som någon jätte bra motivation...jag kommer aldrig ha användning för det jag sitter och tvingar min hjärna att försöka förstå, aldrig, aldrig, aldrig förutom när jag ska söka vidare och jag känner bara varför?! Varför i hela världen behöver man läsa matte 4 & 5 för att bli veterinär? Varför behöver man fysik 2 för att bli djurskyddsinspektör? Det värsta av allt är att ingen kan ge ett bra svar! Svaret på frågan varför? är "för att det är så", vad är det för svar?!
Så trött på allt som har med plugg att göra just nu, trotts att jag nyss haft jullov. Att tvinga mig själv att lära mig saker som jag aldrig, never ever kommer ha någon som helst praktisk nytta av är så sjukt omotiverande, suck. Ge mig jullov fram till praktiken vecka 18 tack!
STRESSAD PÅ JULLOVET
Jag känner mest bara, hur fan är det möjligt? Jag är stressad på jullovet...suck.
Jag har verkligen kämpat asset av mig den här hösten och det har verkligen varit så helvetes jobbigt, återigen tack till alla underbara människor som funnits där som stöd och bollplank.
Jag har verkligen försökt prioritera sömn nu under början av jullovet för att återigen bli utvilad och samla energi inför vårterminen. Dock har jag under så lång tid pressat mig själv så hårt att det bara är att inse att det inte går att ta ett par sovmornar och sen är man back on track. Jag börjar få lite lätt panik över att inte lovet ska räcka till, tänk om jag inte är redo den 8 januari, tänk om jag inte fixar det? Alla jävla tankar som snurrar, allt jag skulle vilja orka med under lovet men som jag verkligen inte orkar. Vad händer om jag inte orkar sen heller? Kommer jag orka skolan + Roze? Hur gör jag med Roze annars? Åhh blir så trött på allt och framför allt så jävla ur less på att inte ha energin att orka.
SUSSAR SÖTT
När ni läser det här så sussar jag sött i min säng, njuter av jullovets första sovmorgon!
Igår kväll blev det egentid framför datorn hela kvällen. Jag ÄLSKAR VERKLIGEN att bo på Lillerud av hela mitt hjärta och jag älskar att i princip vara omgiven av männiksor konstant, från kl 7 på morgonen till klockan 22 på kvällen, där mellan sover jag en stund och sen är man återigen omgiven av sina bästa vänner. För mig som är lite lätt översocial och hatar att göra saker själv så är det verkligen underbar men igår kväll var det faktiskt fantastiskt skönt att vara själv en stund. Dom senaste veckorna har verkligen pumpat varje liten droppe av energi ur mig och många av mina vänner på Lillerud och man är verkligen helt färdig. Att då få sätta sig framför datorn och bara vara, inte prata, inte konsentera sig, inte prestera och framför allt inte tänka på några måsten, det var så himla skönt! Livet har verkligen kastat så jäkla mycket skit på mig och på människor jag bryr mig obeskrivligt mycket om det senaste, men nog fasen står vi här nu, vi överlevde, vi klarade det mot alla odds och NU STÅR VI HÄR, starkare än någonsin och kan ge oss själva och varandra den största klappen på axeln någonsin!
EN BARFOTAGALNING SKOR
Många männiksor som väljer att ha sina hästar barfota ses ofta som extrema galningar som mer eller mindre plågar sina hästar genom att ha sina hästar barfota, det finns säkert männiksor av den sorten också men jag tycker att bilden av "barfotamänniskor" har blivit väldigt extrem det senaste.
Hur jag kom in på detta med barfota var av den enkla anledning att det var ett helvete att sko Roze då hon var uppriktigt rädd för hovslagare. Antagligen har hon fått stryk nån gång i sammband med att hon blivit skodd. Hur som helst så var det då jag kom i kontakt med SANCHP och Kent Wiberg. Jag antar att jag läste på nätet om barfota osv och SANHCP är en organisation som förespråkar den så kallade "vildhäst-metoden". En metod som går ut på studier på hur vildhästar sliter sina hovar. Jag gick i alla fall 2011 min grundkurs i hovvård för SANHCP med Kent som instruktör och blev då diplomerad underhållsverkare. 2012 eller 2013 gick jag återigen kursen då jag hade fått en hel del praktisk erfarenhet och kunde ha mer förståelse/bidra med fler frågor under en kurs, som ett slags check på att jag gjorde rätt helt enkelt.
Dom första två åren verkade jag och Kent varrannan gång en gång verkade jag, sen kom Ken och verkade + gav mig tips och svarade på frågor. Han är utbildad till hästmassör också så känner mig väldigt trygg med att han har bra koll på hästen som helhet vilket har varit väldigt skönt! Nu har jag i vart fall sen ca 2 år tillbaka verkat själv och bara haft ut kent nån gång.
Roze funkar ju verkligen inte att sko så hon har fått broddade barfota-boots som hon har när det är halt. Putte däremot har jag inte riktigt vetat vad jag ska göra med. Han kom ju till mig på påsklovet i våras och hade då katastrof långa hovar och jag har sen dag ett verkat honom själv och han har nu små fina ponny fötter och är inte öm, nöjd matte och nöjd häst. Nu börjar det dock bli vinter varning här hos oss i Dalsland och jag vill inte att han ska gå och spänna sig i hagen för att han är rädd att halka eller att det inte ska gå att rida honom pga att det är halt så jag har nu bestämt mig för att han ska skos i vinter så jag ska kunna brodda honom.
Jag är verkligen en inbiten barfotamänniska som ser enorma fördelar med att ha hästarna barfota, framför allt den enormt ökade blodcirkulationen dom får i benen som hjälper till att läka små skador samt ger friskare ben över lag. Det har faktiskt hänt flera gånger när Roze stog i skolans stall att dom som hade helgjouren ringde och sa att hon var jätte jätte varm i alla benen, svaret, avsevärt mer blodcirkulation än en skodd häst. Hur som helst så tycker jag just nu att fördelarna överväger nackdelarna för Puttes del.
- Jag vill inte att han ska behöva halka runt i hagen/bli oridbar så fort det är halt
- Det är inte jag utan mina föräldrar som släpper ut hästarna här hemma (eftersom jag bor på skolan) och jag vill inte ge dom ännu mer jobb med ytterligare en häst som behöver barfotaboots.
- Det är fota Erika eller Selma som rider Putte under veckorna och jag vill att det ska vara så smidigt som möjligt för dom, Selma är ju trotts allt bara typ 13år eller nått sånt (?).
Så del ett är nu att lyckas få tag i en bra hovslagare som lyssnar på hur jag vill ha det (höhö) och som är duktig. Det känns som det kan bli något av en utmaning så här mitt uppe i jul..men vi får se. Tror jag har fått ett namn som jag ska testa att ringa imorgon! Del två blir garanterat att köpa boots (vanliga) till mr Putte som han kan ha i hagen. Lilla bushästen som inte har 100% koll ska inte gå broddad i hagen utan boots!
DEL ETT, CHECK
Så satte jag det där jäkla A:et i slutbetyg i engelska, JAG ÄR SÅ JÄVLA STOLT ÖVER MIG SJÄLV!! Som jag har KÄMPAT!!!!! :'D
Nu är det "bara" fysikprovet från helvetet kvar imorgon sen är det fasen över för den här gången! Hur det än går så har jag gjort mitt bästa utifrån dom förutsättningar som jag fått och hur det än går så är jag stolt över hur jävla hårt jag har kämpat den här terminen! Klapp på axeln, fy vad jag är bra!
Nu är det "bara" fysikprovet från helvetet kvar imorgon sen är det fasen över för den här gången! Hur det än går så har jag gjort mitt bästa utifrån dom förutsättningar som jag fått och hur det än går så är jag stolt över hur jävla hårt jag har kämpat den här terminen! Klapp på axeln, fy vad jag är bra!
OM JAG ÖVERLEVER
Om jag överlever idag och sen fysik provet imorgon då kan jag inte beskriva hur stolt jag kommer vara över mig själv. Men asså just nu...fy fan vilken ångest!!!
KÄNSLOR KRING ROZE JUST NU
Min motivation när det kommer till Roze just nu är verkligen körd i botten. Hon blev ju halt i slutet på sportlovet och är fortfarande lite knackig. Vi har haft otur med vrickningar i hagen förut och sega mini hältor som följd. Det har dock alltid gått bra och hon hade innan hon skadade sig i hagen i höstas inte varit halt på över ett år och började verkligen bli riktigt fin igen.
Just nu känner jag mig dock bara helt uppgiven, det känns helt hopplöst, jag har helt tappat sugen. Det känns inte som att hon någonsin kommer bli bra igen, det känns verkligen som att det är över för oss. Jag har ingen vettig anledning eller några som helst bevis på att det skulle vara så men det är bara en känsla jag har, nu är det kört, hon kommer inte bli bra och hon kommer aldrig gå på transporten och komma med till skolan det är så det känns. Den känslan är så jävla jobbig och deprimerande att det inte är sant och jag mår typ dåligt av att se henne eftersom det känns som att hon aldrig mer kommer bli bra. Jag har varit i stallet bara ett par gånger dom senaste två veckorna, jag vill inte dit längre, allt känns bara hopplöst, uppgivet och meningslöst.
Jag har ju varit piss sjuk och haft suuuuper mycket i skolan så mår ju inte på topp för övrigt så jag hoppas verkligen det börjar kännas bättre under jullovet..men just nu..asså fy vad skit allt känns!
I ett försök att bli lite motiverad tänkte jag visa några av alla bilder jag har på mig och Roze när hon är igång och mår bra, min vackra madam ♥
TACK SVERIGE FÖR ALL ÅNGEST
Sitter och pluggar historia som en galning inför imorgon och fysik inför på fredag. Sätter man inte A på "storprovet" i fysik (vi har ett nu innan jul och ett innan sommarlovet) ja då kan man glömma att få ett A i slutbetyg. Nu eller aldrig, har man inte fullt fokus under dom två timmarna är det kört för resten av kursen, inget A på fredag, inget A i slutbetyg. Kände att denna texten av Jenny Strömstedt beskrev det hela rätt bra!
"Det är sista veckan före jullovet. Det är sista proven och sista chansen för terminen att nå önskebetyget innan det skrivs in i den digitala evigheten på Schoolsoft. Bokstäverna som inte går att ändra. Versalerna som visar vägen mot stjärnorna för den som lyckas och som skickar ut övriga i världsrymdens svarta hål.
Frågorna dyker upp från flera håll i sociala medier som ekande nödrop i vinternatten: Hur ska jag hjälpa mitt sönderstressade barn? Det enda hen pratar om i skolan är betygen?
Det enda jag vet är att det råder betygshets i alla möjliga skolor, fria och kommunala, på landet och i surdegsträsket. I alldeles för många skymningsskumma rum sitter det barn och gråter över att de misslyckats att nå delkriterierna för betyg B eller om det var C eller D som var målet, på ett sketet läxförhör.
De gråter av utmattning efter att ha pluggat oproportionerligt mycket till ett pyttelitet diagnostiskt prov, som ändå betygssätts och vägs in i delmålen, samtidigt som det är stort mattetest och SO-redovisning dagen efter.
"Jag måste plugga på allt för om man får fyra A i de olika delmålen och ett E så får man ändå D i betyg".
"Även om man har A på alla prov och kan analysera Harry Potters faderskomplex och Chelseas förutsättningar att vinna Premier League på engelska, så får man F om man inte vågar prata högt inför hela klassen."
Med andra ord så gör utformningen av dagens kunskaps- och målrelaterade betyg att en elev som till exempel uppnår A i alla betygskriterier utom ett där eleven får underkänt, inte blir godkänd alls.
Själva målen är för en utomstående dessutom så formulerade att det hela framstår som en bedömningssport snarare än en objektiv checklista.
Man förstår att svaga elever utan tillräckligt stöd struntar i alltihop. Att den som är briljant på några delmål men inte lyckas med allt får självförtroendet nedtryckt i skorna.
Sedan gråter de fortfarande små barnen också när "alla andra" får betyg på att de är mycket bättre än de själva enligt skolans bedömningsmatris. I en framgångsfixerad kultur kan det vara svårt även för en vuxen människa med flera års navelskådande terapi i bakfickan att skilja mellan människa och prestation. Om en majoritet i riksdagen i framtiden röstar för att sänka betygsåldern till fjärdeklass tänker jag att det kommer att gråtas ännu mer.
Det är bra i att vilja lära sig saker. Det är inget fel i att sätta höga mål och att följa upp dem. Det är viktigt med en nära kommunikation mellan lärare och hem om vad som behöver jobbas på. Men som stenåldersförälder tvingas man ändå göra en och annan reflektion över nu och då.
I dag får vi på utvecklingssamtalen i sexan höra att barnen redan nu borde tänka över vilket yrke de ska välja så att de kan sätta rätt mål för sina betyg.Då uppmuntrades vi att pröva oss fram och hålla alla dörrar öppna.I dag förhåller sig barnen till ett antal etablerade praxis i betygsystemet som får det att knyta sig i magen när de måste prestera målmedvetet och på topp vid varje enskilt prövningstillfälle för att inte bli loosers för livet.Då hade vi en skola som tillät oss att balla ur på ett sätt som uppväxande människor inte sällan ballar ur. Vi fick lov att vara hormonella och utflippade tonåringar med temporära hjärnsläpp och ändå komma igen eftersom betygen baserades på helheten.
"Du lär för hela livet. Jämför dig inte med andra. Vi älskar dig för den du är inte vad du gör", rabblar vi nu som mantran till våra sönderstressade ungdomar och får en snäsning tillbaka.
"Det funkar inte så nu för tiden".
Det gör visst inte det.
En elvaåring som ännu inte fått betyg men hör vad de äldre skolkamraterna pratar om gör en mer drastisk analys:
"Om man tappar bort sin penna så kan man inte skriva, så då får man dåliga betyg och då får man inget jobb när man går ut skolan och då svälter man och dör."
Den som vill vägleda sina barn både mot en ljus framtid och själsligt lugn har en del att fundera över.
Hur gör man?
Den som har ett svar får inte betyg alls. Men en påse skumtomtar."
- Jenny Strömstedt
HÄSTBRIST
Lika lite häst som det blivit här på bloggen, lika lite häst har det varit i mitt liv det senate. Jätte tråkigt tror jag både ni och jag tycker, eller har jag fel?
Roze flyttade ju hem från skolan i höstas i samband med att jag hade höstlov och praktik. Bara 3 dagar innan hon och jag skulle flytta tillbaka till skolan så blev hon halt och fick därför stanna hemma. Hon är fortfarande liite knackig men är redo att sättas igång. Antingen så förvinner knackigheten som inte längre är en hälta utan snarare stelhet eller så blir hon dålig igen och vi får ta ut veterinär. Det som stoppar oss just nu är min mega förkylning och alla prov vi har haft/har kvar innan jullovet äntligen är här. Om jag inte hinner börja sätta igång henne innan jullovet så kommer jag göra det under jullovet och blir hon inte halt så kommer hon följa med mig till skolan när vårterminen börjar.
Putte rids några dagar i veckan av Selma och några av Erika + att jag rider honom ibland på helgen. Jag får ju dock mest sms raporter om hur han sköter sig eftersom jag inte är hemma under veckorna utan bor på skolan. Men han sköter sig jätte bra och blir bara starkare och starkare i både traven och galoppen! Dock är han lite vinterbusig iland, hehe ;) Under jullovet ska jag bomba er med bilder och filmer så ni också får se hur det går för honom!
Förhoppningsvis blir vårterminen inte lika kaos artad i skolan så jag komemr ha mer tid för både hästarna och bloggen! Håll ut!
SLÄKT HELG OCH FÖRKYLNING
I fredags eftermiddag plockade min kusin (på mammas sida), hennes man och hennes ett och ett halvt åriga dotter upp mig på skolan. Dom åkte ändå förbi Karlstad när dom åkte från Stockholm hem till oss. Hela mammas släkt kom nämligen till oss i helgen för att fira mammas 50års dag. Så fredag/lördag var det massa god mat och umgås med släkten som gällde.
På söndag morgon så åkte jag och pappa till Norge för att hämta hem familjens nya hundvalp som ni har sett ett par bilder på (mer kommer!). Pappa hade vid det laget varit ordentligt förkyld med feber osv sen på torsdagen och jag började också känna mig sjuk. Hela söndagen gick åt till att passa Felix (valpen) så pappa fick vila.
På måndagen vakande jag med jätte huvudverk och ont i öron/hals så jag bestämde mig för att sova ett tag till och sen åka till skolan och göra det viktigaste. Mamma som hade tagit ledigt då det var hennes 50års dag skjuttsade upp mig till skolan så jag fick göra muntliga nationella i engelska och vara med på historia lektionen. Under tiden handlade hon julklappar i Karlstad och sen åkte vi hem. Väl hemma så sov jag lite, myste med valpen och sen åkte jag med rådgivaren för mitt och Rebeccas UF företag till en av våra samarbetspartners för att göra klart det sista inför lanseringen av våran produkt!! Ska bli jätte kul att få visa er imorgon!!! Efter tre timmars jobb så var vi klara och hade fått ett toppen resultat! Bilen styrde sen hemmåt för att avsluta dagen med att äta tårta/ge mamma födelsedags presenter. Sen kan jag säg att jag somnade som en döds trött jag vet inte vad...!
Idag skjutsade pappa en super förkyld version av mig till skolan. Först hästkunskap, sen markarbete (ja att rida var ett jätte smart beslut....not) och efter det träning/genomgång av hur man lastar häst. Låter som en väldigt chill dag men tro mig, med feber, noll röst och dunkande huvudverk + övriga förkylnings symptom va det mer än nog..
Efter att ha ätit middag med Anna i skolmatsalen så packade jag massa skolböcker och lite kläder och väntade på att världens bästa pappa trots att han är suuuuuuuper förkyld kom och hämtade hem mig. Nu blir det ingen mer skola för mig den här veckan tror jag...är såå förkyld. Och som läraren Anders sa till mig förut idag, "du måste tillåta dig själv att vara sjuk för att bli frisk"...och jag antar att han har rätt..! Dessvärre är jag friskast här hemma nu så imorgon bitti ska jag ut i stallet och släppa ut 5 hästar, men sen blir det serier, plugg och en jäkla massa te!
♥
Jag har en människa i mitt liv just nu (och förhoppningsvis för all framtid) som inspirerar mig så galet mycket. Att se henne gå igenom något av det värsta och läskigaste en människa kan uppleva, och klara det, det är inspiration! Jag är så himla imponerad av denna fantastiska människa. Hon lyckas bara av att existera sprida lycka och glädje, hon sätter ord på sånt jag aldrig kunnat förklara, jag menar hur super passande är inte uttrycket "vi är ihjälprovade" när vi har i snitt ett prov varje dag fram till Jul?! Så obeskrivligt stollt över att få just kalla henne min vän.
I love you when you´r crying on the bathroom floor, more than you could ever imagine ♥
VECKA FYRTIONIO
Denna hösten har verkligen inte varit någon lek, jag har fått kämpa i skolan, många vänner har haft det jobbigt och Roze har skadat sig. Men nog fasen har jag kämpat och nog fasen har det gett ressultat! Jag har fatastiska vänner runt mig, Roze är under igångsättning och betygen är bra. Men. Igår när man var tvungen att face vecka 49, veckan som man sen många veckor tillbaka har fruktat, veckan man alltid snabbt har blädrat förbi i kalendern, veckan då vi har 1 matte prov, 3 engelska nationella, 1 kemiprov och 1 inlämningsuppgift på allt vi lärt oss under hösten i samhällskunskapen, då kraschade allt.
I´ve been strong all of November, but now that December have arrived, I´ve got no streight left.
ÖGONEN PÅ MÅLET
Just nu är fokus bara framåt, försöka puschar bort alla mänskliga känslor och bara kriga sig igenom de fyra veckorna som återstår innan målet förhoppningsvis är nått för den här gången, överleva fram till jul med bra betyg. Fokus, fokus och mera fokus, kämpa nu Malin!
Har nyss checkat av grammatik prov i svenska i alla fall och nu har står fritt på idrotten på schemat. Eftersom Roze är hemma kan jag ju inte rida så tänkte gå ut och ta en power walk i solen. Ja ni läste rätt!! Solen!! Äntligen efter typ 8 veckor helt utan sol så är det äntligen fint väder igen, humör höjare, yes!
NU MÅSTE DET VARA NOG
Denna veckan har varit en av dom värsta och sjukaste på så otroligt länge. För egen del har jag klarat mig undan med för lite söm, stress och en "vän" som visat sitt sanna jag. Jämnfört med människor runt omkring mig har det inte varit någonting alls. Vi är ett kompisgäng på tio stycken och hur så många människor kan råka ut för så mycket på en enda vecka är helt sjukt. Vi har bara försökt stötta varandra så gott det gått och ibland kan man inte göra mer än att bara försöka finnas där..livet är så himla orättvist ibland..♥
AGERA
Nu är jag på väg hem efter skolan för att rida Roze. Nyss åkt buss halvvägs och nu väntar jag på tåget.
Brevid stationen är det många hemlösa som verkar bo. Idag var det en ensam kvinna som satt lutad mot en vägg med en tunn filt över sig. Vad man än tycker om tiggeri så finns det ingen människa som tigger utomhus en kväll i november för skojs skull. Så pleace people, agera. Ingen kan göra allt men alla kan göra nått. Nått för mig idag var bröd, en drickyoghurt och några äpplen.
NI ♥
Jag är så otroligt tacksam för alla underbara människor jag fått möjligheten att lära känna sen jag började här på Lillerud. Jag hade fantastiska vänner även innan jag började på lillerud och har nu fått ytterligare fler. Jag vill bara säga tack. Jag tänker inte ens försöka förklara vad ni betyder för mig, since words are not enough.. ♥
FRISK? INTE SÅ LÄTT
I fredags när jag kom hem så kom T och kollade på Roze igen. Han kunde känna igenom alla senor utan att hon hade ont någon stans och när jag sprang med henne var hon bara möjligen lite oren. Dock var hon väääldigt stel så det var svårt att säga om det var stelhet eller hälta.
När vi gick in med henne igen blev hon blockhalt och hoppade verkligen på 3 ben, det visade sig vara en sten hon trampat upp i hoven. Pillade ut den och sen gick hon normalt igen. Så alltså verkar det ha varit en smäll hon fått på senan → hon har blivit öm och nu har det gått över.
I lördags morse skulle jag verka henne då hon inte var halt längre. Vad jag då upptäckte var att där stenen fastnat kvällen innan som blivit mellan hovväggen (det hårda yttre skalet på hoven) och lamellranden (ett lager av vävnad mellan den hårda hoven och kött hoven) var myyycket djupare än vad jag trott. Förmodligen har hon trampat på en vass sten för ca 2 veckor sen, stenen har brutit i hovväggen och skapat en så kallad "hålvägg" mellan hovväggen och lamellranden. I detta hålrum har det packats upp massa grus och skit och hålet har blivit större och djupare för varje dag.
Jag har ju inte varit hemma på två veckor så mamma har haft hand om Roze. Det syns inte särskilt mycket då hålet som sagt är fullt av skit så jag klandrar henne verkligen inte.
Jag pillade ur all smutts ur hålet och gjorde rent det med sprit. Sen verkade jag upp hovväggen en bit så hon inte skulle belasta precis där hålet är och sen gjorde jag små bollar av lin och grankådssalva och stoppade fullt i hålväggen = ingen skit kan trycka upp. Dessutom får hon ha sina barfota boots på när hon går i hagen/rids.
(bootsen på bilden jag menar)
Förhoppningsvis så behöver det inte bli värre än att jag upptäckte det i tid, hoven kommer växa ut igen och allt kommer bli bra. Det värsta som kan hända är att jag upptäckte det för sent och hon kommer få en hovböld av att bakterier kommer upp i hoven. Bara att vänta och se..lagom spänande.
