Jag har lyckligtvis ingen "vän" som detta citat stämmer in på men hjälp så klockrent och sant!

 

Heej! Igår spenderade jag min eftermiddag på en salong och fick en ganska ordentlig bit av håret kapat för att få det frächt igen, slingade det lite för att få det lite piggare och livligare. Mitt hår är ju i "normalt" tillstånd super-spikrakt, skönt sure, men ganska tråkigt i längden så livade i alla fall upp det lite med lite slingor. Gjorde det samma förra vintern och blev jätte nöjd. Lägger slingor som är bara liiiiiite ljusare än min vanliga färg i övre delen av håret och sen ljusare i topparna, så det ser naturligt ut + ingen utväxt, love it! Skillnaden syns dock snarare möjligtvis i verkligheten men inte på bild knappt så blir lite svårt att visa er tyvärr ♥

 

Idag har jag och klassen i alla fall kämpat oss igenom fyra timmar fysik, en kemi och en samhällskunskap, verkar inte som att schemaläggarna vet vad mjukstart är.. En härlig sak är i alla fall att våran nya matte lärare tydligen var sjuk så matten som skulle vara mellan 7.30 och 8.30 i morgon bitti är inställd, love på det!!

 

När skolan hade slutat tog jag, Anna, Evelina, Felicia, Petra och Helena bussen till Bergvik köpcentrum och gick i lite affärer + fikade på espresso house, mysigt och välbehövligt att komma bort lite från skolan och få tänka på lite annat.

 

Jag är verkligen så kluven i vad jag ska sattsa på fram över, hur mycket energi ska skolan få ta från mig? Är det värt att gråta sig till söms oändligt många gånger på grund av pressen som kommer av att aldig kunna tillåta sig själv att misslyckas, för misslyckas jag så får jag inte A i alla ämnen och har inte chansen att kunna läsa vidare till veterinär, kommer det vara värt allt slit? Kommer jag stå där en dag och tacka mig själv för att jag kämpade till den gräns att jag knappt orkade tänka på skolan utan att bryta ihop? Kommer det någonsin vara värt det? Eller kommer jag ha hunnit gå under innan jag kan tacka mig själv? Och då lär jag ju knappast tacka mig själv, är den nu man ska dra i nödbromsen och försöka hitta ett nytt mål att sträva mot? Är det nu jag ska ge upp min dröm och misslyckas?

Alla tankar som snurrar runt runt just nu är så obegripliga...min hjärna inmatad med samällets normer och minna skyhöga krav på mig själv, min hjärna som får mig att tro att dom där boksträverna på pappret betyder mer än hur jag mår, att dom deffinierar vem jag är, all ångest min hjärna ger mig...och å andra sidan, det sunda förnuftet som bara vill banka in i mitt huvud att det INTE är ett misslyckande att inte plugga vidare till vetrinär direkt efter gymnasiet, det sunda förnuftet som försöker berätta för mig att inga dörrar är stängda bara för att jag inte får A i alla ämnen, det sunda förnuftet som vill få mig att fatta att man alltid når sitt mål i slutändan även om vägen dit inte alltid är spikrak, det sunda förnuftet som skriker desperat att jag duger som jag är, som ropar att mitt bästa är bra nog. 

 

Jag vet att det sistnämda egentligen är rätt och att det är sanningen, men att lyssna till det jag vet är sanningen är långt från lätt och att i nästa steg leva efter det känns fruktandsvärt svårt just nu, hur övertygar man sig själv att ens bästa är bra nog? Att vilken bokstav det kommer stå på betygspappret inte under några omständigheter är viktigare än att må bra..

 

Jag kämpar verkligen med mig själv just nu och här kommer den bild som just nu pryder min skärmsläckare och vars budskap jag försöker banka in i mitt förstånd. Kämpa nu Malin.