HJÄLP
Hösten 2014 var en ordentlig prövning för många av mina vänner, en prövning man inte kan föreställa sig om man inte upplevt det själv, personliga katastrofer, stress, ångest, sjukdom osv. Jag mådde även jag dåligt och det var extremt kämpigt, och då menar jag inte att det var lite jobbigt utan här snackar vi ångestattacker var och varannan dag bl.a.
Att nu efter jul se hur alla dessa fantastiska och starka människor efter jullovet har samlat nya krafter och borstar av sig gruset och mår bättre och bättre är hemskt. Ja ni läste rätt, det är fruktandsvärt. Jag är oändligt glad för deras skull och klistrar på det där lyckliga leendet och spelar med, men i själva verket mår jag inte ett dugg bättre, snarare värre. När alla andra orkar plocka ihop dom sista spillrorna av sig själva spricker sprickorna i mig bara djupare och jag är inte längre ångestfylld och stressad, kroppen börjar ge upp på riktigt igen och det skrämmer livet ur mig, jag är bara...tom..
